Historien om Susanna och Kafferäven

Elin: Hur började det?
Susanna: Jag tror att det började så här; 2010 åkte jag till Indien och yogade. Per fixade en kafferesa så att han också kunde komma dit. Vi skulle hälsa på producenter och se deras gårdar...och det var jättehärligt. Sen kom vi hem till Göteborg och tänkte äsch, vi drar till Colombia. Där var det World of Coffee och vi var med i Cup of Excellence både där och i Nicaragua som domare och på vägen passerade vi Panama, Honduras, Guatemala och några andra länder. Vi lärde känna ganska mycket gott folk! Det var då vi träffade Claudia från Nicaragua, Rebecka och Ricardo från Costa Rica, alla dom som vi fortfarande arbetar ihop med. Till slut var vi tvungna att åka hem. Per hade precis slutat ett jobb och jag tyckte att han borde starta eget. Så han sålde sin lägenhet för att köpa en pall med kaffe från Rwanda och så började vi hela resan tillsammans.

E: Vad blev din roll när Per drog igång rosteriet?
S: Han började rosta på Råda Säteri och min roll var att komma dit och packa och leverera kaffet och stå ut med alla lådor med kaffe som stod hemma. Det var egentligen ganska omständigt och inte alls kul! Vi höll på länge med att leta efter en egen lokal, och tillslut hittade den här på Korpralsgatan i Bellevue. Då var det Per som rostade, jag gjorde bara det om det verkligen behövdes, jag packade och koppade kaffet och satte smakord.

Min roll har varit att befästa de relationer som vi har, försöka få fler kunder och att hjälpa rosteriet att växa. Det är relationerna jag tycker är det mest fascinerande, men perioden på Råda var bara väldigt mycket klistra, packa, klistra, packa. När vi hittade lokalen blev jag samtidigt gravid med Sima och gjorde färdigt min utbildning som osteopat. Jag har ju alltid varit osteopat vid sidan av rosteriet men det här familjeföretaget har fått ta plats nummer ett och det har varit det som jag har offrat min tid till. Ibland har det varit svårt att integrera allt och osteopatin fick läggas åt sidan en stund för att få det här att funka.

E: Nu när vi är fler som jobbar tillsammans, ser jag dig som den som omfamnar Kafferäven.
S: Ja, nu får jag ta hand om människorna, både medarbetarna och de som kommer hit, jag får vara den som när relationerna. Det är jättesvårt att kliva ut ur produktionen och inse att det andra också är ett jobb bara för att det inte syns som en färdigpackad påse, en produkt. Jag känner in stämningen, kollar läget, ser till att allting finns, ser till att allt är organiserat på ett bra sätt.. det är mer så jag jobbar nu, inte lika mycket med fötterna på golvet och händerna på påsen.

E: Berätta om keramikverkstaden som finns på rosteriet
S: Jag fick låna en drejskiva av en kompis för några år sedan och jag ville verkligen starta min egen verkstad för att kunna vara där NÄR jag vill, och HUR jag vill. Fast det blev att den stod där och dammade för jag hade aldrig tid. Men sen kom jag igång, beställde en massa lera och gjorde en mängd misslyckade små koppar som jag sen provade att glasera. Jag köpte en ugn, för att jag kunde, och lärde mig på egen hand.

Det är väldigt roligt när folk kommer hit och utbrister; vilken fin kopp! Och så är det en av de där allra första jag gjorde som är helt skev och knasig. Det är jättekul! Det är också roligt att du har varit med mig i verkstaden, Elin, för vi har ju drivit på varandra. Och det känns meningsfullt för att vi använder det som vi gör här. Alla är så stolta över att hålla i en handgjord kopp, hur ful den än är, det är väldigt fint.

Jag hoppas få mer tid till keramiken och det skulle vara kul att ha koppar på en hylla så att folk kan komma in och titta på dom och köpa med sig ett gäng. Vi flyttar snart till nya lokaler i Slakthusområdet och det ska bli skönt med det nya stället, att allting får en plats, att det är ordnat, att det finns ett system som funkar. Här finns koppar, här finns kaffe, du kan köpa det ena och det andra. Det ser jag fram emot.

E: När Kafferäven flyttar så kommer det inte finnas plats för keramikverkstaden, hur känns det?
S: Det tror jag är på gott faktiskt, då får verkstaden en egen plats och blir inte en sak jag gör för att det plötsligt finns en lucka i arbetet. Eller någonting jag INTE gör för att det inte finns några luckor i arbetet. Det är så lätt att jag gör andra saker när jag är på rosteriet.

E: Nästa år firar Kafferäven tio år, kunde du föreställa dig det?
S: Absolut inte, jag kunde inte föreställa mig en relation mer Per som skulle hålla i tio år. Ett väldigt härligt kliv i Kafferäven var att jag plötsligt fick lön efter några år och det är väldigt kul nu att rosteriet kan försörja flera personer, det är kul att se det växa. Vi har ju tagit in härliga personer och vi gör fina grejer men vi skulle kunna ta det på större allvar, lyfta upp det mer, jag tror att flytten kommer hjälpa oss att bli mer organiserade. Vi kommer tvätta bort tonårssmutset och bli lite mer vuxna, det är ett bra lyft för Kafferäven. Vi behöver ta oss själva på lite mer allvar men behålla leken, det är viktigt att leken inte försvinner.

E: Jag tror inte att leken kommer försvinna så länge du är kvar.
S: Lyckligt!